Djurlivet i Offerdal är otroligt rikt, och känslan av att kunna möta en björn eller ett lodjur när man åker bil eller är ute i skog och mark är fantastisk. Här finns ett flertal av de djurarter som lever vilt, och oavsett om man är jakt- eller fotointresserad, fiskesugen, fågelskådare eller "bara" tycker om att vistas ute i naturen, så finns här mycket att se!

På denna sidan kan ni hitta en kort beskrivning av några av de djurarter som finns här i Offerdal. Sidan är under uppbyggnad och kommer att fyllas efter hand - tycker ni att någon djurart saknas, eller om ni vill bidra med information om någon art så är ni mer än välkomna att kontakta mig!

Illustrationerna på denna sidan är gjorda av Göran Boström, en välkänd naturmålare från Offerdal.

Följande arter finns för närvarande med på sidan:

Bäver:

Bävrar (Castoridae) kan nå en längd upp till 75 cm utan svans och en vikt på cirka 20 till 30 kilogram. Bävrar bygger fördämningar och blir i genomsnitt cirka 15 år gamla. Bäverstammen är relativt god i Jämtland och det var just här som den sista svenska bävern sköts 1871, närmare bestämt vid Bjurälven (det jämtska ordet för bäver är just bjur eller björ) i norra Jämtland. Det var även i Jämtland som norsk bäver inplanterades 1922.

Grävling:

Grävling (Meles meles) är ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur. En vuxen grävling är 75-98 centimeter lång (varav ungefär 15 centimeter svans). Hanarna väger 9,1-16,7 kilo och honor väger 6,5-13,9 kilo.Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen.
Grävlingar är allätare. Merparten av födan, särskilt sommartid, utgörs av daggmask, men den äter det mesta den kan komma över; fågelägg, jordgetingbon, insekter, ägg, smågnagare, frukt, bär, mm. Även harungar och igelkottar kan finnas på matsedeln. Grävlingen bor i gryt.

Grävling

Grävling

Lo:

Lodjur (Lynx lynx) är ett vanligt förekommande rovdjur med utbredning i stort sett hela Jämtland.
Lon är ett kattdjur och påminner därför om våra tama huskatter. Men den är mycket större och kraftigare. Lons svans är kort, ca 2 decimeter, och liksom "stubbad". Vidare har lon långa tofsar på öronen. Den är påtagligt högbent och kort i kroppen, större och kraftigare. Bakbenen är längre än frambenen, vilket ger den ett lite framåtlutat utseende. Sommarpälsen är ljust gulrödbrun med mörkare fläckar. Vinterpälsen betydligt ljusare och gråare, särskilt i norra Sverige. Svansspetsen svart.
Normalvikten för en fullvuxen lohanne ligger på cirka 20-25 kg och en hona 16-20 kilo. Kroppslängden är ungefär en meter och mankhöjden 60-75 cm.

Rådjur:

Rådjuret (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur (20 till 30 kilogram) med ett hundskallsliknande läte. Hona och hane är lika stora. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur.
Rådjur, från fornsvenska radiur, betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar. Efter några veckor ersätts dock denna fläckighet av en jämnare färgning.
Rådjurets reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation. Detta innebäratt efter en framgångsrik parning, som sker i juli-augusti, då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutvecklingen nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. Två kid är det vanligaste och fyra mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde.

Betande råbock bland vitsippor

Bock

Rödräv:

Rödräven (Vulpes vulpes) är av de vilda hunddjuren den art som har störst antal individer i Europa. Rödräven har en kroppslängd på ungefär 75 cm, sedan tillkommer en 40 cm lång svans. Hannar har en vikt på omkring 8 kg och honor är med cirka 6,5 kg något mindre. Djuret har en rödfärgad rygg och en vit buk. Färgerna varierar lite mellan gulrött och mörkt rödbrunt respektive mellan vitt och silvergrått. I närheten av fötterna är räven svart. Vanligen har den yviga svansen en vit spets.
Rödrävar är allätare. De är vanligtvis aktiva under gryningen och natten. Födan är huvudsakligen gnagare men de äter även växter och as. Rävar jagar möss, harar, höns och fiskar och tar även ägg från olika fåglar. Ibland tar de rådjurskid eller till och med vuxna rådjur.

Rödvingetrast:

Rödvingetrasten (Turdus iliacus) är tillhör familjen trastfåglar. Den är 19-23 cm lång. Könen är lika, med enkla bruna ryggar och streckade vita undersidor. De tydligaste kännemärkena är det röda på sidorna och på underdelen av vingen, och det vita bandet över ögat. Hanen har en varierad kort sång och flyktlätet är visslande. Sången består av en kort fallande skala av flöjtande toner som avslutas med ett lågmält gnissel. Ibland kan den dock sjunga "baklänges" så skalan blir stigande istället. Rödvingetrasten häckar främst i barrskog och björkskog, men man finner den regelbundet i de flesta typer av skogsmiljöer. I fjällen häckar arten allmänt i fjällbjörkskogen, där den ofta är karaktärsart. Den är till största delen flyttfågel.

Skogshare:

Skogsharen (Lepus timidus), som kan bli 40 centimeter hög, är grå eller brun med ljusare buk, vit eller blågrå under vintern. Öronen är såväl sommar som vinter i spetsen utrustad med en mer eller mindre utbredd svart färg. Kroppens längd ligger mellan 50 och 58 centimeter.

Skogshare i vinterpäls

Skogshare i vinterpäls

Skogshare i sommarpäls

Sparvuggla:

Sparvugglan (Glaucidium passerinum) är den minsta ugglan i mellersta och norra Europa. Den häckar tämligen allmänt till sparsamt i barrskogsbältet och brukar påträffas i skogskanter utmed myrar eller gläntor. Ger sig till känna genom en taktfast upprepad rak vissling. Sitter helst i en grantopp och visslar, mest intensiv i skymning och gryning. Honans läte är inte helt olikt en järpes.
Sparvugglan känns främst igen på sin litenhet. Den är stor som en stare, mäter 15-19 centimeter, har ett vingspann på 32-39 centimeter och väger ungefär 60 gram. Kroppen är gråbrun på ovansidan, med vitaktiga prickar, på undersidan vit med bruna längsgående fläckar eller streck. Stjärten har vita tvärband. Tårna har tätt med hårlika fjädrar ända ut till klorna.
Sparvugglan är aktiv på dagen. Den vickar med stjärten i sidled. Flykten över öppen mark är hackspettlik med en snabb vingslagsserie efterföljd av glidflykt i en djup båge. Jagar förutom gnagare till stor del också småfåglar, vilka också varnar intensivt vid dess närvaro. Kan under vintern visa sig i öppa och mer brukade marker, i lövskogar liksom kring gårdar där tillgången på småfåglar är god. Lägger upp förråd av byte i holkar. Häckar i hackspetthål.

Svartvit flugsnappare:

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca)häckar i lövskog och blandskog.
Hanen är på våren svart eller brun på ovansidan med vita fält på vingarna, pannan och de yttre stjärtpennorna. Undersidan är vit. Honan är istället brun på ovansidan men saknar den vita fläcken i pannan.
Den är vanligen spräcklig av svart och vitt och har en längd av omkring 14 cm. Vingspannet är 22 till 24 cm. Den väger 12-18 gram. Näbben är kort och bred.
Sången är en rad av melodiska, rytmiska visslingar och kan liknas vid en folkdanstakt. Locklätet är ett torrt smackande tett. Den varnar med ett kort, ljust wit.

Tjäder:

Tjädern (Tetrao urogallus) är en skogsfågel i familjen fälthöns.
Det är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten. Könen är olika såväl i storlek som färg där hanen är betydligt större.
Den adulta hanens huvud, nacke, framrygg, strupe och övre delen av bröstet är fint vattrade i svart, ljusgrått och mer eller mindre skimrande i blått. Bakryggen, skulderfjädrar, vingtäckare och armpennor är bruna med svart och ljusgrå vattring medan handpennorna är gråbruna. Armpennorna har vitaktig spets och handpennorna är i ytterfanet kantade med vitt. Övergumpen och övre stjärttäckarna är svarta med gråvit vattring, de senare med vita spetsar. Stjärten är svart, ofta med vita horizontella fläckar på mitten. Mindre täckare är vita och bildar en fläck framför skulderfjädrana. Bröstets främre del är grönaktig med stark metallglans medan återstoden av bröstet, buken, undergumpen och undre stjärttäckarna är svartaktiga med vit vattring och sparsamma vita fläckar. Den har ett rött svullet ögonbryn. Näbben är hos äldre individer gulvit, hos yngre mörkare. Längden är 74-90 cm och vingspannet omkring 115 cm.
Honan är spräcklig i brunsvart, rostgult, grått och vitt. Dess strupe och bröst är enfärgat orangebruna. De mindre täckarna är vita vilket ger den en liten vit fläck vid vingvecket. Stjärten är rostbrun med grova svarta tvärband och ett smalt vitt yttre stjärtband. Den mäter i genomsnitt 54-63 cm på längden och har ett vingspann på omkring 95 cm.

Tjäderhöna

Tjäderhöna

Tjäderhöna

Tjädertupp

Tjädertupp i tall

Älg:

Älgen (Alces alces) är vårt största hjortdjur och är mycket vanlig här i Offerdal. Hanen benämns tjur och honan ko. En ko som ännu ej fött någon kalv kallas kviga.
Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en boghöjd mellan 150-170 cm, en älgtjur mellan 180-210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en boghöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Tjurar på 600-700 kg är emellertid inte ovanliga. En kalv väger på hösten vanligen mellan 120–150 kg.
Älgen är en idisslare. Huvudsaklig föda är på sommaren blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn,och björk.
På hösten ingår även blåbärsris och ljung i dieten, även grödor på från odlade fält kan falla älgen i smaken. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern.

Älgtjur

Älgar i brunsttid

Betande älgtjur